Just kommit hem från en trevlig kväll… Från en trevlig dag. Fika med goda vänner, goda människor, i Vänersborg. En snabbis hem och fick både städat och ätit middag (obs anteckning till mig själv att ta tag i att lära mig laga mat. Är alldeles för slapp när det gäller detta. Klarade hela hemkunskapen i högstadiet utan att varken skala eller hacka en lök!). Sedan blev det ljusfest med lillasyster, storebror, mamma, Mats och Lola. Detta måste vara den bästa traditionen och eventet i Melleruds kommun. Jag love it. Det är nästan för mysigt. Kallt var det också, men det hör till. Förra året låg redan snön, så kylan är nog högst troligt naturlig. Passar in på en novemberljusfests i Upperud/Håverud/Åsensbruk. Och kvällen avslutades med akademiska diskussioner, musik (yes from the 90:s, amongst others, there where Doctor Alban “It’s my life” 
), te och film, sura godisar och en hel del skratt. Kom hem strax efter tolv. Och efter att Lola och jag lekt vår kvällslek, där jag ska dra i täcket medan hon försöker trycka ner det med sina tassar, har sötnosen nu stensomnat. Klart trött efter dagens och kvällningens eskapader. Just det… Syskonen och jag spelade kortspelet “Skitgubben”. Jag vann alla tre gånger. Tur då jag inte alls gillar att förlora. Och just det igen… Mamma bjöd på en sagolikt god äpplepaj. Mmmmm! Mamma är så bra!!!
Den trötthet som ledde mig hem har nu övergått i sökande, i längtan efter att skriva igen. Selene Vandraren kommer att arbetas på i någon timma nu. En bok jag skrivit på i runt tio år. Känns helt otroligt att den funnits med mig så länge. I långa och många perioder har jag inte skrivit alls. Varför? Kanske främst för att det är så lätt att svepas iväg med livet. Så lätt att hoppa på än det ena, än det andra projektet. Men återigen varför? Varför avslutar jag inte denna första bok, som kommer att följas av två till. En trilogi. Det har jag vetat sedan dagen Selene kom till mig. Jag vet hela historien, men tar mig inte tiden att sitta ner och skriva klart. Detta trots att jag älskar att skriva, älskar det skrivna ordet, och jag älskar mitt skötebarn. Vad återstår? Blott genomgång för att fånga upp lösa trådar, fixa till meningar och språk, två kapitel i mittenpartiet och sedan kanske max ett kapitel i slutet. Just nu är det drygt 300 sidor jag skrivit. Och jag har redan börjat på både bok 2 och 3. Sedan finns det ett antal böcker till i mitt huvud, i mitt hjärta. Böcker jag knappt vågar tänka på, för jag förs iväg. Det är så underbart att skriva. Att känna berättelsen! Jag har påbörjat två böcker till. Längtar tills den dag jag verkligen kan börja arbeta med dem. Men det är just det… Jag längtar utan att göra, vilket många gånger innebär att intet blir gjort. Jag minns ett citat, även om jag inte minns upphovsmannen eller kvinnan, som lyder “Att längta är att hålla sin själ på ständig resa”. Är det då inte så det är? Och när själen inte är närvarande i nuet, vad blir då gjort? Självklart måste man längta. Det är vackert att längta… Att drömma. Jag har dagdrömt så länge jag minns. Det är där många av mina boktankar har börjat. Nu är det väl hög tid att bringa längtan till nuet och skapa…
Så nattinatt… Men inte förrän om en stund!
