Äntligen lite kyla, blåst och snö!!!

Lolita och jag har myst i flera timmar nu medan snön yr utanför fönstret. Eva Dahlgren undrar ”Vem tänder stjärnorna?” och Lola tittar uppmanande på mig… Ja, vi ska gå ut! Alldeles strax. För medan mörkret utanför faller blir det alltmer mysigt med levande ljus som fladdrar. Vi har ätit choklad, druckit te och läst om Hanna Lindmark. Var på lördagsmiddag hos mamma tidigare och fick tag på några pocketböcker som stod och lockade i bokhyllan. Bland dem då ”Frälst, förmögen, förskingrad – Historien om Hanna Lindmark och Margaretaskolan” av Ewonne Winblad.

Lolita har nu gett upp och står i fönstret och tittar ut… Inget att vänta på… På med termobyxor, varm jacka, mössa och vantar. Lite vinter äntligen. 

Lördag blir söndag!

Just kommit hem från en trevlig kväll… Från en trevlig dag. Fika med goda vänner, goda människor, i Vänersborg. En snabbis hem och fick både städat och ätit middag (obs anteckning till mig själv att ta tag i att lära mig laga mat. Är alldeles för slapp när det gäller detta. Klarade hela hemkunskapen i högstadiet utan att varken skala eller hacka en lök!). Sedan blev det ljusfest med lillasyster, storebror, mamma, Mats och Lola. Detta måste vara den bästa traditionen och eventet i Melleruds kommun. Jag love it. Det är nästan för mysigt. Kallt var det också, men det hör till. Förra året låg redan snön, så kylan är nog högst troligt naturlig. Passar in på en novemberljusfests i Upperud/Håverud/Åsensbruk. Och kvällen avslutades med akademiska diskussioner, musik (yes from the 90:s, amongst others, there where Doctor Alban ”It’s my life” ), te och film, sura godisar och en hel del skratt. Kom hem strax efter tolv. Och efter att Lola och jag lekt vår kvällslek, där jag ska dra i täcket medan hon försöker trycka ner det med sina tassar, har sötnosen nu stensomnat. Klart trött efter dagens och kvällningens eskapader. Just det… Syskonen och jag spelade kortspelet ”Skitgubben”. Jag vann alla tre gånger. Tur då jag inte alls gillar att förlora. Och just det igen… Mamma bjöd på en sagolikt god äpplepaj. Mmmmm! Mamma är så bra!!!

Den trötthet som ledde mig hem har nu övergått i sökande, i längtan efter att skriva igen. Selene Vandraren kommer att arbetas på i någon timma nu. En bok jag skrivit på i runt tio år. Känns helt otroligt att den funnits med mig så länge. I långa och många perioder har jag inte skrivit alls. Varför? Kanske främst för att det är så lätt att svepas iväg med livet. Så lätt att hoppa på än det ena, än det andra projektet. Men återigen varför? Varför avslutar jag inte denna första bok, som kommer att följas av två till. En trilogi. Det har jag vetat sedan dagen Selene kom till mig. Jag vet hela historien, men tar mig inte tiden att sitta ner och skriva klart. Detta trots att jag älskar att skriva, älskar det skrivna ordet, och jag älskar mitt skötebarn. Vad återstår? Blott genomgång för att fånga upp lösa trådar, fixa till meningar och språk, två kapitel i mittenpartiet och sedan kanske max ett kapitel i slutet. Just nu är det drygt 300 sidor jag skrivit. Och jag har redan börjat på både bok 2 och 3. Sedan finns det ett antal böcker till i mitt huvud, i mitt hjärta. Böcker jag knappt vågar tänka på, för jag förs iväg. Det är så underbart att skriva. Att känna berättelsen! Jag har påbörjat två böcker till. Längtar tills den dag jag verkligen kan börja arbeta med dem. Men det är just det… Jag längtar utan att göra, vilket många gånger innebär att intet blir gjort. Jag minns ett citat, även om jag inte minns upphovsmannen eller kvinnan, som lyder ”Att längta är att hålla sin själ på ständig resa”. Är det då inte så det är? Och när själen inte är närvarande i nuet, vad blir då gjort? Självklart måste man längta. Det är vackert att längta… Att drömma. Jag har dagdrömt så länge jag minns. Det är där många av mina boktankar har börjat. Nu är det väl hög tid att bringa längtan till nuet och skapa…

Så nattinatt… Men inte förrän om en stund!

Nattfjäril

Tankar som virvlar

Resa utan mål

Vad är då jag?

Om inte en nattfjäril utan ljus…

Lätt som snö

Alltför tung som tö

Och ingenstans jag finner

Ett ljus som inte bränner

Ett ljus som inte sveder

Mina vingar så sköra

Så vad är då jag?

Om inte en nattfjäril?

Som virvlar omkring

Utan att våga söka eller nå

Det ljus som mitt hjärta traktar

Och som är min mening, just mitt mål

Så vad är jag då?

Om inte en nattfjäril utan ljus…

 

Lolita och jag väntar på att blodtörsten ska släppa… så att vi kan vandra i skogarna igen…

Lolita

Wunderbar lördag

Just landat i lägenheten igen. Jag har haft en så wunderbar lördag. Började med slöande i sängen, en långpromenad med min lilla Kicka som… fick avslutas med dusch av Kickan, då hon av någon onämnbar anledning kände sig tvungen att rulla sig i något som i min näsa inte doftade så gott som det tydligen gjorde i hennes näsa. Hon var inte lika glad i duschen som när hon rullade sig. Kan bara hoppas att hon kopplar ihop just dessa händelser. Efter frukost (en lugn underbar frukost hör inte till vanligheterna så bara det är lyx) kom lillasyster och tillsammans åkte vi till dagens kurstillfälle i agility hos Kristina i Dalskog. Lolita var så duktig! Är så stolt. Med hjälp av korv klarade hon allt Även den tidigare så läskiga balansgången fungerade som en dans. Tihi! Vi har kul!

Efter mammas mat till middag åkte mamsing och jag till Dalslands Konstmuseum och gick på vernissage. Med cider i fina glas intog vi sedan Gunnar Larssons konst och hans släktingars berättelser och musik. Tänk vad lite kultur gör för själen…

Nu ska jag lägga lite tid på uppsats och kommande veckas arbetsplanering. Kanske inte det jag borde göra en lördagskväll, men just nu känns det perfekt. Detta blandat med lite ”Sommarnatt” och nostalgi med Anastasia och ”Paid my dues”. Blir till att ta fram gitarren och lirka fram en akustisk version. Så än så länge… En wunderbar lördag!

Lola diggar våren

I landet som icke är

Saga utan slut

Saga med slut

I världen som är

 

Min första interpellation

http://ttela.se/start/mellerud/1.1119731-mp-vill-kartlagga-lararna

Kul att artikeln har blivit så flitigt kommenterad

Här är interpellationen:

MILJÖPARTIET DE GRÖNA MELLERUD

Interpellation angående pedagogisk- samt ämnesbehörighet på Rådaskolan, Dahlstiernska gymnasiet och Vuxenutbildning

Till Kultur- och utbildningsnämndens ordförande i Melleruds kommun

Under kommunfullmäktiges sammanträde den 26 januari hade Miljöpartiet de Gröna ett tilläggsyrkande till Lill Kristofferssons motion om att avsätta medel till att minska gruppstorleken i de lägre årskurserna. Miljöpartiet lyfte att vi vill ha en kartläggning av pedagogisk- och ämnesbehörighet bland lärarna på Rådaskolan, Dahlstiernska gymnasiet och Vuxenutbildningen.

Forskning visar att goda ämneskunskaper ger kunniga och inspirerande lärare. Ämneskunniga lärare hjälper elever att lyfta, att höja sig. Den nya gymnasieskolan med lärarbehörighet kommer också att fokusera på just ämnesbehörighet. Tillsammans med pedagogisk behörighet är ämnesbehörighet en garanti för god ämneskunskap.

Den pedagogiska behörigheten – det vill säga avklarad fullständig lärarhögskola – har med åren blivit bättre i Mellerud. Nu måste nästa steg bli att våra elevers rättighet att även ha ämnesbehöriga lärare tillgodoses. Det tycker Miljöpartiet ligger i linje med visionen som sätter barn och unga i fokus. Det förbereder även Melleruds skolor på de tuffare krav på ämnesbehörighet som kommer att bli aktuella i framtiden. Dessutom är en satsning på utbildning alltid en god investering inför framtiden. När det gäller Dahlstiernska gymnasiet kan det också bli ett konkurrensmedel.

Statistik kan dölja hur verkligheten ser ut när det gäller ämnesbehörighet. Om Miljöpartiet förstått saken rätt, så innebär det att om du som färdigutbildad lärare på gymnasiet har behörighet i exempelvis religion och svenska, och arbetsgivaren låter dig undervisa i spanska, så kommer du att räknas som behörig i dagens statistik.

Med bakgrund av ovanstående undrar Miljöpartiet de Gröna:

- Hur många av lärarna på Rådaskolan, Dahlstiernska gymnasiet och Vuxenutbildningen saknar idag en fullständig lärarutbildning?

- Hur många av lärarna på Rådaskolan, Dahlstiernska gymnasiet och Vuxenutbildningen saknar idag en fullständig lärarutbildning för det stadium de undervisar på? Det vill säga, finns det exempelvis låg- och mellanstadielärare som undervisar på högstadie- eller gymnasienivå?

- Hur många av lärarna undervisar i kurser på Dahlstiernska gymnasiet och Vuxenutbildningen som de inte har komplett ämnesbehörighet i?

- Hur stor andel av gymnasieskolans och vuxenutbildningens kurser har lärare som inte har ämnesbehörighet?

- Finns det någon komplett förteckning bland enheterna vilken pedagogisk och ämnesmässig behörighet de anställda lärarna har på Rådaskolan, Dahlstiernska gymnasiet och Vuxenutbildningen?

- Hur tänker Kultur- och utbildningsnämnden agera när det gäller att arbeta för att pedagogisk- samt ämnesbehörighet hos lärarna ska vara en rättighet för kommunens elever?

Mellerud 2011-02-08                Sarah Isgren (MP)

Mina första minnen

Sitter och går igenom papper och böcker jag samlat på mig under tiden jag skrivit på Selene Vandraren, men också andra texter. Hittade några rader jag skrivit ner om min barndom:

Av mina fyra första minne är tre positiva… Det fjärde är väl så där

Mitt första minne är att jag kryper under ett bord. Jag är runt två år. Jag kryper målmedvetet mot King, mormor och morfars schäfer. Jag vet någonstans att jag inte får göra det, men gör det ändå. Jag minns så väl Kings lugna men avvaktande blick, och att jag är på väg till honom. Där bryts sen minnesbilden, men jag har fått berättat för mig att det var då mormor skrek och sprang och drog mig tillbaka. King gillade inte ljushåriga barn. En kompis till min kusin hade petat i hans öga med en sticka, vilket inte gjorde hans ogillande mot ljushåriga barn svårt att förstå… Jag var ljus. Även om min mormors hjärta nästan stannade av skräck, är det ett positivt minne för mig

Det andra och det tredje minnet hör ihop. Det andra är från min lillebrors dop. Emil var tre år yngre än mig, så jag var runt tre och ett halvt kanske. Jag står framme i kyrkan, bakom någonting som jag idag efterrationaliserar till att vara ett piano, men det viktiga är den röda mattan jag står på och den storslagna känslan som fyller mitt lilla jag. Jag kikar fram bakom det som döljer mig och ser ut över de människor som sitter i bänkarna. Jag mår så bra. Jag minns hur jag drar foten fram och tillbaka över den röda mattan och stoltheten över min fina lillebror. Inte så lång tid efter det minns jag att jag var med mamma på posten. Jag minns min ”litenhet” i så mån att jag håller min mamma i handen och stora vuxna är runt mig. Sen är det som att allt bara blir ljust. Jag mår så bra och jag känner känslan av att sjunga, men jag minns inte vad. Mamma har berättat för mig vad som hände. Vi var på posten när prästen från min lillebrors dop kommer in. När jag ser honom stämmer jag upp i ”Tryggare kan ingen vara”. Står där på posten och sjunger hela alltet för full hals.

Mitt fjärde minne är också från när jag var tre-fyra år… Jag minns att jag balanserade på en pall eller stol, och försöker nå någonting som är lite för högt upp för att jag ska få tag på det. Det är på översta hyllan i min gröna bokhylla. Sen minns jag bara känslan av hur stolen välter och jag faller mot hörnet på bokhyllan. Nästa minnesbild är från undersökningen hos läkaren och hur han sätter ett stort, fyrkantigt plåster i pannan på mig. Och ja… Ärret är kvar än

Man springer allt snabbare framåt,

när det man behöver är att stanna upp.

Det är först då man hinner  med…

Insikten om vad som är viktigt för en själv tillåts sjunka in.

Varför springer jag?

Från vad springer jag?

Om mot vad springer jag?

Frågor som hur, när, var, varför och vilka,

är av vikt för envar som vill komma framåt och inte bara springa i en cirkel…